Så går det till vid interaktivt monodrama
Från scenen presenterar sig de olika rollfigurer som ingår i spelet. Rollfigurerna
presenterar sitt sociala ansikte utåt. Det är oftast två huvudpersoner, ibland tre.
Rollfigurerna symboliseras av olika stolar med rekvisita på sitsarna för att skilja
dem åt. Jag ger röst åt rollfigurerna (spelar alla roller). Som skapare av spelet
känner jag till figurernas inre/hemliga tankar, önskningar och tillkortakommanden.
Rollfigurerna har, som vi alla, styrkor och svagheter som kommer att visa sig under
spelets gång.
Spelet/simuleringen börjar med en given situation. Därefter inträffar
en rad yttre händelser, som inte kan påverkas av publiken. Vad publiken/deltagarna
kan påverka är rollfigurernas attityder och förmågor att hantera de uppkomna situationerna.
Publiken kan hjälpa rollfigurerna att ta fram sina styrkor och övervinna sina svagheter.
I trängda situationer kommer rollfigurerna liksom som en inre monolog reflektera
för sig själva: ”Hur kommer det sig att det blev så där? Vad skall jag göra nu? Det
här vill jag, men hur skall jag kunna säga det? Kommer de andra att förstå mig? Kommer
alla att ta avstånd från mig? Kommer jag att bli avskedat? Med mera.”
Vid dessa
till fällen har publiken sin chans att gripa in och vara delaktig i denna inre reflektion
för och emot.
Men i likhet med verkliga människor så har rollfigurerna sina begränsningar:
En sköldpadda kommer alltid vara en sköldpadda även om man kan förmå den att krypa
lite fortare.
En hare kommer alltid att vara en hare även om man kan förmå den att
vara lite modigare.
En bulldozer kommer alltid vara en bulldozer, men man kan ändå
förmå den att inte köra över allt och alla.
Efter spelet/simuleringen avsätter jag en stund för att reflektera och att deltagarna kan om de vill dela sina individuella upplevelser av hela förloppet. I små grupper kan man också (om arrangören så önskar) reflektera över likheterna i den egna organisationen.
Se också en artikel i Finanstidningen som refererar ett interaktivt spel, fast med
flera skådespelare!
Jag har gått ifrån den formen med flera skådespelare, för jag
anser att monodramaformen gagnar bättre mina syften att skapa delaktighet i spelets
genomförande vilket i sin tur ökar möjligheten till insikt och förståelse.
Länk till artikeln i finanstidningen
